BLOGGEN
Du kan läsa allt om maktverktyget och maktbegreppet på projektets blogg. Här nedan presenteras de fem senaste postningarna. Vill du kommentera eller diskutera så är du välkommen till maktverktyg.blogspot.com
Avdelningen obskyra och ofullständiga diagram
Mon, 20 May 2013
Ibland måste man knyta ihop sina tanketrådar för att de inte skall flyta iväg, tunnas ut och försvinna i ett diffust bakhuvud. I sådana lägen kan det vara lämpligt att göra ett diagram även om det blir både obskyrt och associativt. Det är inte helt lätt att i klartext redogöra för vad ovanstående diagram beskriver – mer än att det hänger samman med min läsning av Emanuel Levinas och Zygmunt Bauman i en kontext som handlar om att undersöka begreppet universella värden. Möjligen kan man säga att det är ett försök att beskriva begreppet makt med ett paj-diagram som delas upp i bitar utifrån föreställningen om hur makt uppträder och regleras i våra liv, där allmakt och maktdelning utgör motpoler. Att de filosofer som uppträder i diagrammet står inom parentes får väl tolkas som att de placerats ut på ett ganska "löst" sätt i diagrammet – även om framför allt Sartre och Levinas har rätt givna positioner. För att förvirra er än mer inser jag redan nu att vissa formuleringar i diagrammet måste ändras (framför allt "hierarchy" och "power order") och någon del måste eventuellt flyttas (den streckade linjen vid "morality" borde kanske vara en förlängning från "ethics" och "law" skulle kunna dras ut med solid linje över hela sektion B). Men uppdateringen får vänta tills i morgon. Det här är trots allt ett arbete i process. Tärningarna är i luften!
Uppdatering: det här diagrammet är verkligen ganska misslyckat. "Meeting w. the other" är ingen bra översättning och delar av bilden är oläslig trots att man förstorar den. Jag ber verkligen om ursäkt för detta, men låter postningen stå kvar som ett monument över människans ofullständighet. Det är min förhoppning att jag skall finna någon tid för att korrigera bristerna i morgon. Tack för ert tålamod.
Uppdatering 21/5 kl 16:40: diagrammet är uppdaterat! Blev det bättre? Mer relevant? Mer förståeligt?
Några avslutande ord om "Postmodern etik" (3)
Thu, 02 May 2013
*
Redan i det inledande kapitlet av boken Postmodern Etik varnar Zygmunt Bauman för att boken inte kommer att presentera en en moralkodex för en postmodern tid. Det är en fullt logisk, ja kanske nödvändig hållning, om det ens skall vara meningsfullt att prata om en etik som postmodern – om man med det uppfattar det postmoderna som möjligheten till en kritisk position som förkastar vissheten (förnuftet) som det framträder inom det moderna projektet.
Samtidigt lämnar Baumans vägran att föreslå en moralkodex mig med ett slags tomhet. Den som letar efter en tydlig politisk position som kan tjäna som utgångspunkt för sökandet efter en sådan moral kommer att bli besviken. Tvärtom tycks Baumans komplexa text delvis handla om just svårigheterna i att försöka förena moral och politik i ett slags förnuftsstyrd helhet. Bauman återkommer till den ovisshet som genomsyrar det ”moraliska rummet” som står i bjärt kontrast till alla försök att skapa rationella moraliska system.
Den som läst Baumans föregående alster Auschwitz och det moderna samhället känner igen hans kritik av moderniteten som han menar möjliggjort omänskligheter som till exempel folkmord. ”Postmodern etik” verkar vara ett försök att formulera grunddragen till en moral eller ett etiskt ramverk som erbjuder en möjlighet till kritiskt tänkande och kanske också handlande bortom förnuftet. Moralen, skriver Bauman i det avslutande kapitlet, ”är inte säker i förnuftets händer trots att detta är just vad förnuftets talesmän lovar”.
Moral har i Baumans utläggning inget med etik att göra så som den formuleras inom t.ex. politiken. Tvärtom skulle man kunna säga att boken angriper frågan om ansvar och moral så som den framträder och bearbetas innan politiken träder in i bilden. Här tar Bauman hjälp av filosofen Emmanuel Levinas teorier om ansiktet och moralen som uppehåller sig kring mötet med den andre som det gestaltar sig innan det politiska träder in i bilden. Innan moralen blivit formulerad som etik och därmed relativiserats i förhållande till maktanspråk.
Men Bauman erkänner samtidigt att denna ”närhetsmoral” som han kallar den ”är sorgligt otillräcklig i ett samhälle där allt viktigt handlande sker på avstånd”. ”Den moral som alltid styrt oss och fortfarande styr oss”, skriver Bauman, ”har mäktiga men korta händer. Den behöver nu mycket, mycket långa händer”.
Den förmoderna närhetsmoralen är helt enkelt inte anpassad för en globaliserad värld och behöver översättas till samtida sociala intressen och politiska krafter, vilket Bauman medger är svårt om inte omöjligt.
”Det postmoderna avslöjandet av moderniteten kan bistå i en sådan strävan. Men det mest iögonenfallande draget hos postmodernismen, källa till både dess styrka och svaghet, är att den hyser misstro mot vissheter och inte ger några garantier. Att den vägrar frysa historien i profetior eller föregripande lagstiftning innan historien följer sin väg.”
Detta, menar Bauman, är postmodernismens tveeggade svärd. Det är helt enkelt svårt att agera i enlighet med den visdomen. Han tycks vilja leda läsaren genom det moraliska rum som i han menar har en osäker och osynlig plats i det offentliga livet men lämnar frågan öppen hur varandet i detta rum kan användas eller hanteras för att förändra samhället i grunden.
Postmodern etik är sannerligen ingen lätt bok. Den lämnar inga givna svar men för den tålmodige läsaren öppnar den upp för radikalt annorlunda sätt att föreställa sig samhället, politiken och det offentliga livet. Det är en minst sagt spännande läsning.
*
Läsning
Postmodern Ethics. Cambridge, MA: Basil Blackwell (1993). ISBN 0-631-18693-X
På svenska: Daidalos (1995). ISBN 917173 0842 (adlibris)
Andra bloggare om makt, samhälle, zygmunt bauman, emmanuel levinas, sociologi, filosofi, etik, moral, intressant
Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn (2)
Tue, 26 Feb 2013
Jag märker på reaktionerna av min förra artikel om sökandet efter en anti-hierarkisk konstsyn att jag behöver förklara varför jag valde att illustrera en möjlig alternativ konstsyn med Manuel deLandas föreläsning - inte minst eftersom han pratar just om användandet av den genetiska algoritmen som ett konstnärligt verktyg, vilket är helt irrelevant för mitt resonemang.
DeLanda försöker i föreläsningen att förklara Gilles Deleuze sökande efter en ny materialism som kan gå bortom en postmodern idealism och en Hegeliansk dialektik och därmed som jag tolkar det förnya vänsterns politiska filosofi (brasklapp: jag ber er observera att jag är en enkel hobbyfilosof med ytterst begränsade kunskaper på området).
Vad är det egentligen deLanda säger och hur kan hans teser transponeras till en teori om konsten - och framför allt hur vi värderar konst? Tillåt mig att citera några brottstycken ur föreläsningen och att applicera den på en konstsyn som jag föreställer mig som mer distribuerad än hierarkisk.
Essentialister - och särskilt aristoteliska essentialister - brukade tänka till exempel: du ser en zebra-"befolkning" och det finns någonstans en essens av "zebraskap". Zebraskapet är en lista av egenskaper som gör en zebra till vad den är. Som ger zebran dess identitet. Det finns en perfekt zebra som uppfyller dessa krav - och sedan har vi alla ofullständiga zebror som vi ser framför oss - med sina variationer i teckning, höjd och så vidare. Du måste komma förbi det heterogena, förbi skillnaderna, förbi det ofullständiga för att komma åt den perfekta zebran.
Befolkningstänkande säger att det är helt tvärtom. Det ofullständiga är avgörande. Heterogenitet och variation är det som driver evolutionen. Om man försöker att homogenisera en befolkning ... så stoppar man evolutionen!
Heterogenitet och olikhet är avgörande i [den evolutionära] processen och behöver uppvärderas eftersom det naturliga urvalet bara är ett filter - ett mekaniskt filter - som låter vissa gener passera och andra inte. Om alla gener är likadana har evolutionen inget att filtrera längre. Inget att sortera ut.
Det är med andra ord inte de "bra" konstverken, inte mästarna, inte mästerverken som driver konstens utveckling. Det säger ju sig själv att om alla konstnärer avbildade samma motiv på exakt samma sätt med samma material skulle konsten aldrig utvecklas. Man kan invända att många konstnärer faktiskt arbetar med likartade teman, stilar, medier eller material. Jag menar att det ändå finns tillräckligt med heterogenitet och variation inom konsten för att den skall utvecklas.
Så för första gången har evolutionsbiologerna givit oss en positiv tanke om olikhet - en positiv ide om heterogenitet. ... Befolkningstänkandet låter oss gå förbi klicheerna av 1800-talets Darwinism som urartade till riktigt dålig politik i och med socialdarwinismen: "survival of the fittest, eller kampen för överlevnad" - allt sådant som fick det att se ut som om vinnaren tar allt och evolutionen bara handlar om .... käftar och klor eller något åt det hållet. Medan det i själva verket finns en massa evolutionära strategier ... som inte har något att göra med konkurrens att göra.
Och det finns en poäng som är väldigt viktig. Det finns ingenting sådant som "the fittest" (den mest lämpade - bäst anpassade). Detta bygger på antagandet att det bara finns en enda design - den bästa - vilket går tillbaka till essentialismen. Och föreställningen att det naturliga urvalet tar oss till den där perfekta zebran.
Här sätter deLanda som jag ser det spiken i kistan på föreställningen om konstnärlig kvalitet. Det blir helt enkelt inte speciellt meningsfullt att värdera enskilda konstverk eller konstnärskap som bra eller dåliga, eftersom det med detta synsätt inte är "erkänt bra konst" (kanon) eller enskilda konstnärskap, mästerverk eller ens avantgarden som driver konstens utveckling framåt - utan snarare variationer, olikheter, korsbefruktningar, smittor, samarbeten, gränsöverskridanden, kluster och symbioser som manifesterar sig i en mångfald av konstnärliga uttryck, medier, subkulturer och genrer.
Och konsten måste utvecklas annars stagnerar den ("homogenisation stops evolution in its track") vilket innebär att man inte längre kan föreställa sig nya uttryck och inte heller inte någon ny konst att kanonisera eller varufiera.
Det är med andra ord inte avantgardet som förnyar konsten som "befolkning" utan snarare tvärtom - avantgardet är bara en del av en ständigt pågående evolutionär process inom konstens fält. Just därför borde kanske heterogenitet och olikhet uppvärderas även inom konsten.
Jag tänker mig till exempel att det synsätt som jag beskrivit här kan öppna för en radikalt annorlunda konsthistorieskrivning eller kritik som söker av hela fältet av konstnärliga praktiker för att hitta de processer som bidrar till variation snarare än att fokusera på enskildheter eller den kanoniserade konsten. Som inspirationskälla till en sådan historieskrivning kan man med fördel läsa Manuel deLandas kanske mest kända bok "1000 år av ickelinjär historia".
Sökandet efter en icke-hierarkisk konstsyn
Sun, 24 Feb 2013
OEI Colour Projects är ett minimalt utställningsrum som drivs av förlaget/tidskriften OEI i ett ateljéhus i Lövholmen (blott ett papperskast bort från min egen ateljé). I går presenterade man den brasilianska avantagarde-rörelsen Poema/processo och visade ett antal bilder från olika arkiv man nyligen besökt. Under det föredrag som presenterade utställningen fick jag plötsligt ett slags aha-upplevelse av OEI:s försök att undersöka, lyfta fram och skapa historia kring denna vad jag förstår nästan helt bortglömda text/bild-rörelse som startade i Natal och Rio de Janeiro 1967 som en, som OEI skriver på sin hemsida, "reaktion på och kritik av centraliseringen och Europaorienteringen hos den São Paulo-baserade konkreta poesigruppen (Noigandres) som vid den tidpunkten hade börjat skymma andra former av experimentellt skrivande i Brasilien".
Jag uppfattar OEI:s ambitiösa och i alla bemärkelser lovvärda försök att lyfta upp avantgarde-rörelser och konstnärskap vars historia knappt ens längre är känd i de lokala miljöer där de verkade som ett slags parallell eller lokal historieskrivning som försöker utmana och utvidga de rådande berättelserna snarare än att ersätta en befintlig kanon med en ny.
Detta försök sätter som jag ser det obönhörligen fingret på den hierarkiska kanonisering som konsten ständigt är föremål för - där vissa konstverk, rörelser och konstnärskap upphöjs som enastående (läs: genialiska) och därmed lösgörs från sin undervegetation och rotsystem för att kultiveras i enskilt majestät.
Självfallet utmanas denna hierarkiska ordning regelbundet, men inte sällan med syftet försöka lirka in specifika "enastående" och "högkvalitativa" konstnärskap i konstens hall-of-fame snarare än att bygga ut och bredda historien. Jag tycker att retoriken kring Hilma af Klints förmodade genialitet är ett utmärkt exempel. Mer oförblommerade är försöken att klämma in Sixto Rodrigez musikaliska gärning på historiens topplistor genom att hamra in föreställningen om att hans musik är lika bra som de största musikernas (se t.ex. dagens DN). Denna kanoniseringsiver återspeglas i kulturpolitikens alltför vanliga föreställning om att allt som produceras måste vara i världsklass - som numera tycks gälla allt från konst till kyrkogårdar, ja till och med staden i sig själv, och i mediernas idoliseringshysteri och ständiga fokusering på "vinnare" och "förlorare".
I konstvärlden används föreställningen om att det existerar en i någon mån objektivkonstnärlig kvalitet baserad på historiska förhållanden och expertkunskap som kan fungera som ett slags instrument eller riktlinje för att klassificera konst som "bra" och "dålig" och därmed användas i urvalsprocesser eller varufierandet av enskilda verk eller hela konstnärskap - en meritokratisk syn på konstnärlig kvalitet som ibland går under beteckningen "den institutionella konstteorin".
Jag tror att min aha-upplevelse under OEI:s presentation av Poema/processo delvis handlade om det befriande i att deras försök till historieskrivning inte tycktes handla så mycket om en detronisering av den dominerande avantgarderörelsen Noigandres utan om en komplettering av den kanoniserade berättelsen - en breddning av historien genom en undersökning av den kulturella undervegetationen och lokala förhållanden. Ett slags erkännande om man så vill av de komplexa beroenden och utbyten mellan en mångfald av aktörer som är nödvändigt för ett livaktigt kulturliv.
För egen del har jag under lång tid varit på väg att kasta ut kvalitetsbegreppet ur min konstsyn oavsett hur många barn som åker ut med det smutsiga badvattnet. Jag finner det helt enkelt inte längre meningsfullt att tänka på konst som varande bra eller dålig. Tvärtom tycker jag att denna svartvita föreställning om konstnärlig kvalitet står i en direkt motsättning till min syn på konsten som bärande på emancipatoriska möjligheter.
Var kan man då hitta en alternativ, icke-essentialistisk, inkluderande och icke-hierakisk konstsyn som ifrågasätter kvalitetsbegreppets antikreativa verkningar? Jag har inget bra och enkelt svar men jag tycker mig finna en rätt intressant analogi i denna inspelning av en föreläsning av Manuel deLanda om Deleuze, konst och den genetiska algoritmen. Byt bara ut Zebror mot konst eller konstnärer i avsnittet som handlar om befolkningstänkande (videon skall starta där, 27 minuter in i föredraget - ladda annars om sidan) och vips försvinner föreställningen om geniet eller kanon. Vad återstår? Just detta borde bli föremål för en fortsatt undersökning.
Manuel Delanda Deleuze and the Use of the Genetic Algorithm in Architecture from Robert Mezquiti on Vimeo.
Läs också uppföljaren till denna artikel:
http://maktverktyg.blogspot.se/2013/02/sokandet-efter-en-icke-hierarkisk_26.html
Och en tidigare artikel på samma tema
http://maktverktyg.blogspot.se/2012/11/centraliserat-vs-distribuerat-och-mer.html
Wed, 30 Jan 2013
Det blev två intensiva dagar på måndagens pressvisning och tisdagens vernissage av utställningen P.K. - en utställning om intolerans på Hälsinglands Museum i Hudiksvall och jag måste säga att jag är väldigt glad för det stora intresset. Det slog mig i går att den här utställningen troligen bara blivit mer aktuell sedan den först öppnade på Forum för levande historia i Gamla Stan hösten 2011 - inte minst i ljuset av de intensiva debatter som förts om rasism, homofobi och främlingsfientlighet i Sverige under det senaste året men också i takt med att det politiska klimatet i Europa hårdnat med ett allt större tryck och våld mot redan utsatta grupper som t.ex. romer, hbt-personer och migranter som följd. Jag är fullt medveten om att en enstaka konstutställning gör en begränsad skillnad i det stora hela men jag hoppas ändå att mina, Andrea Hvistendahls och Elisabeth Ohlson Wallins verk kan så små frön till kunskap och insikt om dessa allvarliga och angelägna ämnen hos några av de tusentals ungdomar som besökt utställningen hittills i Stockholm. Det känns därför väldigt bra att den nu går på turné runtom i landet.
Nyhetsinslag från P4 Gävleborg
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5424247
Nyhetsinslag från SvT Gävledala.
Nyhetsinslag från P4 Gävleborg
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5424247
Nyhetsinslag från SvT Gävledala.
Nyhetsinslag från Tv4 Gävledala.
